Den rådande orkidéfebern håller drastiskt på att förändra den svenska fönsterbrädan till något ur en Cormac McCarthy-roman; en post-apokalyptisk värld höljd i aska och spöklika kvistar. Ja, i alla fall hemma hos de med måttlig krukväxtkompetens. Först är det förförande vackert med prunkande färger och en aura av exklusivitet. Det dröjer emellertid inte länge förrän det endast är ” ... två taniga stänglar kvar som står och skäms i fönstret i en evighet”. En månad Brommaidyll, 48 veckor Ragnarök. Vad är det för fel på paradisträd och svärmorstunga? Veckans betraktelser från Sjuhärads alternativa tankesmedja kretsar kring skräckvälden, naturligtvis i ordets vidaste bemärkelse. Men först en generande bekännelse. Dagens Medias projekt ”Soundtrack till Guldägget” har plågat oss grymt, ett musikintresserat utanförskap som blivit värre för varje vecka som lider. Vi vill också bli analyserade, hyllade och hotade. FutureLab News presenterar härmed sin egen Spotifylista – med all säkerhet världens bästa. Saknar du något – fyll gärna på. Och glöm inte utvärderingen. En gratulation är också på sin plats. Borås har blivit med festival. Gabba Gabba Hey!
BUSINESS
Fight fire with fire – BRÄDSPELETS RENTRÉ
Föräldrar med hardcoregamers till barn vet att endast kalla krigets regler fungerar. Mutually Assured Destruction, ömsesidig garanterad förödelse närmare bestämt. Denna delikata terrorbalans bygger på att båda parter har tillräckliga mängder avancerade kärnvapen (slutar du inte spela nu så slänger jag ut konsolen) för att utplåna varandra (får jag spela om jag äter upp hela middagen?). Krig blir då meningslöst och freden bibehålls (paradoxalt nog). Trots ambitiösa visioner från spelmakarna där gemenskap och ”för hela familjen” byggs in i upplevelsen är kärnan i spelandet oftast ett fjärmande – ett vakuum där inget förmår tränga in. Addera ett headset och kontakten till hemplaneten är helt och fullt bruten. Men se det kan det kanske bli ändring på. Lågkonjunkturen har fått forna tiders speltillverkare att vädra morgonluft till förmån för dagens tekniska monstrum och tärningar, kort och tennfigurer tar åter över köksbord och allrumsgolv. Tänk att familjekvällar med analoga lågbudgethits som Uno, Risk, Mastermind och Fia med knuff skulle återvända. Om inte annat kan det bli ett spännande socialt experiment för de små liven; vänta på sin tur, se sin motståndare (en av kött och blod) i ögonen och the fine art of självbehärskning. Vårens renoveringsprojekt är redan predestinerat – dra på trissor, vilken läcker dungeon. Någon som är sugen på lite Mutant?
SAMHÄLLE
SAMTYCKANDET; ETT svenskT TVÅNGSVÄLDE
Fredrik Lindström snärtade till med piskan i söndagens Aftonbladet och krönikan ”Vi är misstänksamt fördomsfria i Sverige”. På tiden kan tyckas, då Lindströms kvaliteter än som ”bara” folklig fostrare i frågesportsformat förtjänar mer uppmärksamhet. Nå, Fredrik oroas av att i individualismens frontlinje (som Sverige är) är samtyckandet ovanligt samstämmigt. Ja, vi är faktiskt världsledande i både samförstånd och modern hållning – det vill säga; de flesta svenskar tror att deras åsikter överensstämmer med vad de flesta andra tycker och nästan 9 av 10 tycker att det skulle vara helt okej att ha en statsminister som var invandrare eller homosexuell. Få länder i världen kan matcha det åsiktsmönstret och det är just precis det som får Lindström att fundera. ”I ett land som har fyra gånger fler ensamhushåll per capita så är också en opinion av det här slaget en gemenskap att checka in i. Den utgör ett ‘vi’, som dessutom är politiskt korrekt och godkänt av opinionsbildare – här finns värme, trygghet och samhörighet”, skriver Lindström. Hans farhåga är om vårt upplysta synsätt och vår fördomsfrihet verkligen är äkta. ”Kanske skulle vi, i ett annorlunda scenario, vara lika öppna för helt andra och rakt motsatta värderingar – om det var där gemenskapen fanns”. Oomph.