Vänner, medbrottslingar – prenumeranter. FutureLab med manskap är på väg att borda en ny, större skuta i form av europeiska byrånätverket Scholz & Friends och hade tänkt göra så med så lätt ryggsäck som möjligt. Vi sätter därmed med viss separationsångest och vemod p för vårt tioåriga spanande om tillvarons möjligheter och märkligheter, efter midsommar blir det inga mer fredagskåserier. Om ni vore små fluffiga sillgrisslor på en trång klipphylla är detta alltså lite av ett moment of fate – på alkfågelspråk mer känt som grissling. Förhoppningsvis behagligt trinda och rundmagade av mer eller mindre förkovrande omvärldsbetraktelser, men fortfarande oförmögna att kunna framtidsflyga själva, står ni nu vid kanten och stirrar ner i bråddjupet. Hoppa och passa er för gråtrutarna, säger vi och tackar ödmjukt för intresset och det trevliga sällskapet. So long, auf Wiedersehen, adieu.
BUSINESS
ÄR BÅDE BOLLEN OCH BARBAPAPA DÖD?
Vuvuzelan är en skränande tidsmarkör på att den moderna fotbollskulturen är ett merkantilt monstrum som snart äter oss alla med hull och hår. Förpackad som sydafrikansk tradition och del av frihetsrörelsen, skrattar uppfinnaren och entreprenören bakom plasttutorna, hela vägen till banken. Förvisso lomhörd, men vad gör det om man snurrar runt 50 miljoner kronor om året. Och om man plötsligt skulle få för sig – i en akt av fullständig självförnekelse – att det var sportens grundläggande värderingar som gällde där nere på fotbollsplanen, så får det märkliga ombesörjandet av tevetittarnas väl och ve, oss snabbt tillbaka till verkligheten. Sedan när hade sofftränarna något att säga om kackalorum på läktarna? Bollen är död, i alla fall som folkrörelse, skriver tidningen Tvärdrag och bråkar kärvänligt med oss som fortfarande har fotbollen nära hjärtat: ”Fotbollen greppar den globala köns- och klassordningen. Vi frågar oss om fotbollen kan användas som titthål och analysverktyg för att förstå världen. Det kommer störa din semester”. Från en ideologisk döende boll till en annan. Magasin Filter ställer jubilerande Barbapapa mot väggen – har den miljöradikala blobben blivit cynisk kapitalist på gamla dar? Nja, möjligtvis försiktig folkpartist. ”Barnen verkar gilla prylarna, ibland mer än böckerna. Vi skäms inte för det, men vi skulle såklart föredra om det såg ut på ett annat sätt. Men det ligger i barnens natur. Att strunta i merchandise skulle vara att strunta i barnen. Vi försöker göra det på vårt sätt”, säger Talus Taylor, en av skaparna. Sjuttiotalets Barbapapa hade förmodligen hellre tagit Carl-Eric Svanberg i örat, än figurerat i Mama och Sköna Hem.
Fördjupning
Vuvuzelan är för tillfället slut
Once, it was only a game
Sepp: The Beautiful Game
SAMHÄLLE
SÄG BYE, BYE TILL VÄRLDSKLASS
Brittiska arkitektkritikern Jonathan Glancey och tidningen Arkitektur fick oss på riktigt gott humör med klassisk, grovkornig anglosaxisk träffsäkerhet. För Glancey är mer än lovligt förbannad och i centrum för hans vrede står begreppet ”världsklass” – eufemismen för ”en lobotomerad stadsplanering som sprids med smittsamheten hos en intellektuell digerdöd”. Detta av politiker och stadsplanerare älskade mantra breder sig nu ut över världen och hotar särprägeln hos städer med ”tanklös, blank och luftkonditionerad smörja” – arkitektoniska bombasmer, bling-bling och banalitet. Även stora städer dras med, som London. Här går Glancey i fullständigt spinn: ”Ursäkta, men om inte London har legat i topp för Gud-vet-hur-många sekler, så vet jag inte var alla miljoner Londonbor bott någonstans”. Han skickar även med några visdomsord till mindre metropoler med pågående ”världsklass”-lyft; städer som Stockholm och Helsingfors. Det börjar med datorrenderingar av glassiga och karaktärslöst förskräckliga platser, fyllda med leende människor i lediga kläder – och slutar med att historiska byggnader vandaliseras för att passa nyckfullt vulgära globala märkesbutiker. Även i Säter tycks man ha bekymmer med samhällsbyggandet, dock helt befriat från kvalitetsbegrepp.”Tokig som tokig i glass”. Jo jo.
Fördjupning
‘World class’ just means banal
Lost City: Goodbye to All That