Grand finale, pomp and circumstance. Vi tackar allra ödmjukast för alla virtuella busvisslingar, blommor och kamratliga tjyvnyp som kommit redaktionen tillhanda. Men, it ain´t over until the fat lady sings. FutureLab News absolut sista skop innefattar alkoholhaltiga drycker, inlagda extremiteter och hopp för mänskligheten. Det är ju ändå midsommar. Nåväl; på Captain Dick’s Sourtoe Cocktail Club i Dawson City, Yukon, Alaska, serveras en märklig mixtur – i botten av spritglaset ligger en amputerad tå. De skrumpna lemmarna [ehum] har kommit och gått genom historien (# 8 skänktes anonymt med lappen "Don't wear open toed sandals while mowing the lawn"), men reglerna för tillträdet till den exklusiva klubben har bestått: ”You can drink it fast, you can drink it slow. But the lips have gotta touch the toe”. Likt franska filosofen Georges Batailles (den kadaverlika stortån påminner dig – minns att du skall dö) har skepparn Dick Stevenson en mycket jordnära relation till de gulsvarta stumparna. ”Efter ha legat i salt och sedan mörk rom ser vi alla ut ungefär så här – oavsett hur vi såg ut innan. Vi är alla jämlika”. Redaktionen har därmed nått fram till restaurangen vid slutet av universum och likt delfinerna säger vi ajöss och tack för fisken. Över och ut från världens navel.

Vänner, medbrottslingar – prenumeranter. FutureLab med manskap är på väg att borda en ny, större skuta i form av europeiska byrånätverket Scholz & Friends och hade tänkt göra så med så lätt ryggsäck som möjligt. Vi sätter därmed med viss separationsångest och vemod p för vårt tioåriga spanande om tillvarons möjligheter och märkligheter, efter midsommar blir det inga mer fredagskåserier. Om ni vore små fluffiga sillgrisslor på en trång klipphylla är detta alltså lite av ett moment of fate – på alkfågelspråk mer känt som grissling. Förhoppningsvis behagligt trinda och rundmagade av mer eller mindre förkovrande omvärldsbetraktelser, men fortfarande oförmögna att kunna framtidsflyga själva, står ni nu vid kanten och stirrar ner i bråddjupet. Hoppa och passa er för gråtrutarna, säger vi och tackar ödmjukt för intresset och det trevliga sällskapet. So long, auf Wiedersehen, adieu.

Svenne Väder får sitt lystmäte lagom till midsommar då ett helt magasin tillägnat lågtryck, Wolfgang Röder och solchanser landar i tidningskiosken. Det påstås att svensken lever i en icke-verbal kultur och att vi endast duger till att prata trivialiteter när det kommer till att umgås med främmande, säg på ett bröllop. Alla har väl suttit bredvid en outhärdlig och malande har-det-inte-blivit-varmare-på-vintern-pladdrare och själv levererat odödliga one-liners som ”Ja, det är ju lika varmt i december som i juli numera” (var är snapsen?). Men inte är vi unika för det – den fatiska gemenskapen, nonsensprat som socialt kitt, är ett globalt fenomen och en allmänmänsklig ritual för att undvika besvärliga situationer. Har då mänskligheten blivit ytligare som man så ofta hör? Både ja och nej, om du frågar Sven-Eric Liedman. Det finns inget som säger att människor var djupare under Platons eller Jesus tid, menar Liedman. Att vi emellanåt tror det är för att skrifterna som bevarats från den tiden är ett extremt exklusivt utsnitt. Dagens fatiska kommunikation är däremot annorlunda för den existerar inte bara i samtal mellan främlingar, utan överallt, t.ex. i form av dialog mellan medborgare och politiker, där de folkvalda så gärna vill bli tjenis med oss väljare och som Liedman så träffande uttrycker det “genom att tala om skatter som om det vore väder och vind”.  Veckans news behandlar aktuella ceremonier och riter. Avslutningsvis ett tips till alla med gengångare (inte de som återvänder trots att de har gått i pension, alltså) på jobbet. I Kalmar har man så att säga lösningen. If there's something weird and it don't look good ... Oh, who you gonna call?

Man ska passa sig noga så man inte slutar upp som västeråsare eller som medlem i majoritetskulturen. En svensk julgran kan minsann vara insteget till tyngre och farligare assimilering. Mustiga skrönan ”Tre apor” om en judisk familjs förehavande under tre generationer i Göteborg består endast av 140 sidor, men vilka sidor sedan. ”En gran kanske verkade harmlös, men den kunde vara den första brickan i en rad som när den föll skulle dra en med sig, nerför ensamhetens stup och tomhetens dal, förbi tystnadens köld och rotlöshetens mörker tills man vaknade en morgon med ihåliga ögon och Västerås centrum utanför fönstret.” Veckans news berör schatteringar, skillnader och grader i helvetet. Det finns nämligen de som ser det positiva med Deepwater Horizon och katastrofen i Mexikanska golfen. ”Att få bort människan från havet under en viss period kan uppväga de negativa konsekvenserna av en oljekatastrof, sa till exempel Mattias Rust, marinbiolog på Världsnaturfonden WWF häromveckan. Och för att få upp frågan om klimat och alternativa energiformer på bordet igen så menar andra att det var ett förebud i biblisk mening att just den kustlinjen drabbades. Mazel tov, hur som haver.

Tid är ett vanskligt begrepp. Mot slutet av medeltiden närde vetenskapen idén om mundus senescens; den åldrande världen, och var på fullt allvar övertygade om att jorden likt en äldre, skröplig gumma var på väg mot det oundvikliga slutet. Denna känsla av modlöshet och förgänglighet får förmodligen beskyllas digerdöden som likt en övernaturlig naturkraft decimerade hela samhällen och det på rekordtid. Långt in på 1600-talet gick man och gruvade sig över denna villfarelse, tills en vacker dag då man införde framtiden som föreställning. Här någonstans föds också ”Missnöjet” – själva grundfundamentet till dagens organiska hyperkapitalism. Peter Englund (missa inte akademiledamotens insomnade kantarellgömsle till textarkiv – här dväljs fantastiska iakttagelser för alla som vill förstå vår samtid) skriver: ”Dock är detta missnöje faktiskt en viktig del av systemet. För om människorna slutade med att vara missnöjda med allt från sin sociala position till sin näsas form, skulle troligtvis kapitalismen och hela det moderna samhället som vi känner det inte längre kunna leva vidare.” Veckans news handlar naturligtvis om tid: bristen på densamma och hur uppfattningen om just tid har förändrats. Time is on my side, yes it is.

Det evigt plingande, twittrande och informationslarmande tjugohundratalets mest talande semesterfenomen är ändå haussen för klostercharter. Som interimistisk munk eller nunna njuter man av completorium, tysta måltider och andlig ostördhet bland de välvårdade rosmarinbuskarna i konventträdgården. Redaktionen går själva och lurar på en möjlig affärsidé i samma lugnande härad; Sokushinbutsu – självmumifiering. Fashionabel buddistisk yoga och benhård Atkinsdiet i ett, kan bli hur stort som helst med rätt marknadsföring. Veckans news går sålunda i slummerns och dvalans tecken; det är nämligen lite si och så med mänsklighetens sovvanor. Och så har vi lärt oss ett nytt begrepp: sömnmoralism. Avslutningsvis är scenen Gustafs, det där gulspräckliga belätet som verkligen hatar måndagar (om det inte är hans födelsedag). ”If people were meant to pop out of bed, we'd all sleep in toasters”. En liten kvickhet får dessutom slinka med, det är ju ändå fredag och hög tid för resonemang som inte uppfyller gängse krav på stringens. Vad är det för skillnad på kucku och kreatör?

”De flesta människor är andra människor. Deras tankar är någons annans åsikter, deras liv en efterapning och deras passioner ett citat”. Oscar Wilde hade sina ljusa stunder. Man kommer osökt att tänka på hans insikter om den mänskliga existensen när den fortlöpande berättelsen om monstret Thomas Quick/blandmissbrukaren Sture Bergwall tar sig allt märkligare och märkligare former. Vår världsbild har i alla fall rubbats då begreppet ”ondska” numera används i tid och otid för att förklara saker som vi inte vill förstå eller gräva djupare i. I nyutkomna ”Göra ont: Litterär metafysik” filosoferar journalisten Anders Johansson om ondskan; allt från tidigare nämnd seriemördare (eller vad han nu är), till Saddam Husseins romanskrivande, Michael Hanekes estetik och riddar Katos skavande hjärta. Det går naturligtvis inte att prata om syndafördärv och samtid utan att nämna Internet – detta svarta orosmoln av allsköns vederstyggligheter. För alla som intresserar sig för den alltmer glödande frågan om nätkontroll rekommenderas stiftelsens punkt SE:s ”Sökes: En teknisk lösning på ondskans problem”. Det är som bekant fler nationer än Kina och Iran som bestämmer vad som är lämpligt och inte lämpligt. Veckans bibelord: bokbål. Trevlig Kristi flygare – don’t be evil!

Filmen var verkligen inget vidare, även om Jeff Bridges hippiesoldat fick mungiporna att avancera uppåt emellanåt. Boken ”Män som stirrar på getter” är däremot en höjdare och finns nu äntligen i svensk översättning. Här skymtas ett betydligt bistrare allvar mellan LSD-dimmorna och paranormala Jedikrafter i US Army-tjänst (som att tindra med ögonen för att göra fienden förvirrad) – en samtida verklighet som stavas Abu Ghraib och Guantanamo. Och när vi ändå är inne på droger och böcker; missa för all del inte Lasse Wierups och Erik de la Regueras ”Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman”. DN recenserar: ”I kokainindustrin karikeras den råa och rena kapitalismen. Kokainet är som oljan. Marknaden omättlig. Vinsterna oerhörda. Krigen om kontroll över råvaran och transportvägarna skoningslösa.” Veckans news är av centralstimulerande och sinnesmanifesterande karaktär och behandlar bland annat den galopperande Saint Tropezkänslan bland vårens hippa utemöbler och möjligheten att punda sig frisk. Här är förövrigt en matematisk feststudie som kan vara värd att studera närmare. Månadens bira: Dogfish Head Sah'tea. Partaj, öl och knark – vad det någon som sa strategibyrå?

Så har då massrörelsen Boobquake avslutats och nä, förföriska kvinnliga former kunde inte få världen att skaka, trots att en iransk böneledare ska ha sagt något i stil med att "många kvinnor som inte klär sig anständigt leder unga män vilse, fördärvar deras kyskhet och sprider otrohet i samhället, vilket ökar jordbävningar". Inte för att redaktionen gillar fundamentalism i vilken skepnad den än må uppträda, men är det något världen INTE behöver mer av så är det ytterligare vi-och-dem-perspektiv, i synnerhet när mycket av den mest upplysta kritiken mot dagens islam kommer just från troende muslimer. Återigen klumpas en hel muslimsk värld ihop till något outbildat och ociviliserat, och något som hyllas som befriande, kul och feministiskt förvandlas raskt till ett par intetsägande Lars Vilkspattar. Apropå frihet och västliga värderingar. Läser man Koranen och särskilt skapelseberättelsen så är det beaktansvärt att syndafallet skiljer sig markant från skeendet som framgår i de övriga abrahamitiska religionerna. Du känner säkert till den; Eva fick Adam att äta av det förbjudna äpplet och de båda blev sedan utkastade ur paradiset (mannen skyllde på kvinnan och kvinnan skyllde på Ormen). I Koranen däremot, delar mannen och kvinnan på skulden och får ett gemensamt uppdrag. Rätt få tycks känna till att begreppet Islam också kan omfattas i betydelsen av fred, frid, harmoni, balans, rättvisa och rättfärdighet. Veckans upplysning: En liten bok om slem. Insha'Allah.

Kunskap i ekonomi kan leda till entreprenöriell ruin läser redaktionen något (o)roat i den utmärkta bloggen Kulturekonomi. Ett slags experiment har genomförts, där cirkusartister och handelsskoleelever sammanfördes och de sistnämnda fick författa essäer om vad konstnärskap kan göra för företagandet. Och gissa om dessa masterstudenter fick något att tänka på. En rapport har utlovats, så håll utkik. Veckans news kretsar kring biprodukter, fotografiska påfrestningar och rätten att bestämma över sin egen hädanfärd. För övrigt tycks vårmodet vara ovanligt förutseende, nu när man helst ska ha en koaffyrlook (och apropå frisyrer) som en rökt isländsk tacka. Zwart är annars det nya svarta. För dig som letar limiterad couture och äkta svärta för att distansera din individualism från retailpöbeln så har du lite att inspireras av i följande länk; a true ode to noir. Stå inte för nära majbrasan bara. Ta-da, inte en rad om vulkaner. Lite av en bedrift i dessa dagar om vi får säga det själva.